BODIL MALMSTEN

Bodil Malmsten var författare och samhällskritiker och fick under sin livstid motta ett flertal priser och utmärkelser för sitt banbrytande författarskap. Hon började karriären år 1970 som barnboksförfattare, blev sedan diktare och skrev sin första roman först år 1994 - för vilken hon fick en nominering till Augustpriset för samma år. I Malmstens bibliografi finns titlar som:

  • Ludvig åker (debut 1970)
  • Damen, det brinner! (1984)
  • Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån (debutroman, 1994)
  • Priset på vatten i Finistiere (2001)

Hösten 2005 började Bodil Malmsten att blogga. Hon var då 61 år gammal och snabb att hoppa på den nya, teknologiska trenden som bloggandet var. I sin blogg, som även den hette Finistiere, samlade hon korta och ofta ganska dramatiska anteckningar och fortsatte med detta fram till år 2013. Därefter drev hon en populär Twitterkanal som än idag går att läsa.

När Bodil Malmsten gick, efter en tids kamp mot cancer, bort i början av 2016 gavs hennes blogganteckningar ut i samlad volym under namnet Loggböckerna 2005-2013. Utöver sitt författarskap var Bodil känd dramatiker med framgångar inom radio, TV och teater. Hon var en nytänkande, banbrytande och mycket omtyckt frisk fläkt i kultursverige.

 

Bra göra som man vill!

20 jul 2017

Är man en så stor författare som Bodil Malmsten var, kan man göra precis som man vill och slippa undan med det. Riktigt vad man vill menar jag ju inte. Skada andra hör inte riktigt dit. Av förståeliga skäl. Att göra som man vill som författare, är det som menas. Hon gjorde just det. Titta bara här på vad hon sa innan sin bortgång till viläser.se:

– Läsandet är heligt. Jag tycker att det är en förutsättning för att kunna skriva! Jag önskar att jag hade läst de stora författarna tidigare i mitt liv, för det jag lärt mig av dem är att man får göra som man vill, bara man gör det bra. Titta på Proust, han gör som han vill. Dostojevskij, alla de stora gubbarna och tanterna, de gör som de vill.

Hon kunde just det. Göra som hon ville. Att läsa var själva livet för henne. Läsandet gjorde att hon fick ögon mot omvärlden. Ögon som såg. Att se är viktigt. Många är de författare som blickar på människan. Som ser på sin omvärld, och delar sedan med sig av vad hen ser.

Fönster för att blicka ut

Den som vill blicka ut ur sitt hem, eller blicka in i ett, behöver fönster. Fönster är ju husens "ögon", eller hur? Fönster behöver vi för att både släppa in solljuset, och för oss att kunna titta ut. Ett hus utan fönster är ett blint hus. Inget ljus släpps in. Som du vet är det ett mycket mörkt hus. Tur det finns fönster! Är du missnöjd med dina fönster finns det faktiskt botemedel! Man kan faktiskt byta fönster. Göra rum för större fönster. Det innebär lite stök och bök med det, men när det är klart är det fantastiskt! Byt fönster du med!

En restaurang som väcker minnen

18 jul 2017

 

Bodil Malmsten var mycket privat, trots att hennes böcker var personliga. Många läsare tänkte att de kände henne och kanske läste in vad de trodde handlade m henne själv. "Bodil Malmsten själv har inga problem med att hålla isär personligt och privat. Det är media och allmänhet som har det, menar hon. Säger hon något generellt om antidepressiv medicin och panikångest som hon gjorde i radio i somras, tolkas det genast som att hon »talar ut« om sin egen eventuella panikångest. Det är vådan av att skriva personliga böcker: att omgivningen begår misstaget att tro att de har full insyn rakt in i författarens liv. Så är det inte."

– Så fort man sätter sig vid datorn eller gör en anteckning så kan det aldrig vara ens privata jag. Det är alltid en vinkling. Det är jaget i boken som drar iväg, sa hon till bloggen Vi läser.

Hon höll mycket privat, delade sällan med sig av sina allra innersta tankar, trots att hon lät läsarna veta vad hennes "jag" var i bokform. Malmsten var en europé, i ordets finaste bemärkelse. Hon hade helt säkert en europeisk smak då det kom till mat och hade helt säkert gillat smakerna på tapas i Stockholm. Det finns en mysig restaurang med goda Tapas vid Karlaplan i hjärtat av Stockholm. Hade hon levt och bott kvar i Stockholm hade ni säkert sett henne där med sina minnen och njutit av en bit av Europa i Stockholm.

Bodil Malmsten och toleransen

14 jul 2017

Förra året gick Bodil Malmsten bort, efter en tids sjukdom. Efter sig lämnade hon ett författarskap som berört många. Hennes läsare förknippar henne med Finistère - där hon bodde, Vällingby - platsen hon växte upp på, Jämtland - där hon ett tag bodde. Hon var en författare med en stark personlig röst. Någon som stod på den lilla människans sida mot makten, myndigheterna. Hon sprängde gränser mellan prosa, poesi, loggboksskriverier. Hon twittrade och blev omtyckt, till och med folkkär. Hon behövdes i en samtid där människans värde reducerats till konsumentens. Hon såg i människan mer än en handelsvara, en statistisk siffra.

Malmsten stod på den lilla människans sida

Så här stod det om henne i Expressen dagen efter hennes bortgång: "I centrum för Malmstens författarskap stod alltid den lilla människan. Hon som försökte navigera sig i en värld av byråkrati, politiska beslut och valfrihet hon aldrig bett om. Där stod hon med sitt bultande hjärta som längtade efter frihet, men fastnade i vårdköer, telefonsvarsmeddelanden och extrapriserbjudanden. Här fanns så mycket ömhet för alla personer som hon skildrade, mänskligheten rann över mellan raderna i ett samhälle som ger så lite utrymme åt att vara just mänsklig. Det var den lilla människan som åt antidepressiva för att orka leva i den här världen. Malmsten fnös åt dem som kallade dem för lyckopiller, lycklig blev man då rakt inte, i bästa fall funktionsduglig. Och livet var för kort för att gå runt och må dåligt. Sådan var hon, både i sin litteratur och i alla de intervjuer som gjordes med henne. Rak, krass men också öm."

Toleransprojektet lyfter människor i likhet med Malmsten

Toleransprojektet vill på samma sätt som Bodil Malmsten lyfta och se den lilla människan. Vi är inte bara en folkmassa. Varenda svensk, nyinflyttad, som generationssvensken, är individer, som ska samsas på den yta som utgör Sverige. Tillsammans kan vi skapa ett hemskt, hårt samhälle, eller ett tolerant, mjukt samhälle som inbegriper alla som bor här. På siten - toleransprojektet.se - kan du läsa mer om vad projektet syftar till och vad man vill nå med det.

Om att bli gammal enligt Bodil

13 jul 2017

För Bodil Malmsten som drabbades av cancer flera år innan den vann och tog hennes liv. Det första året höll hon cancern hemlig för sin läsarkrets men berättade sedan på Twitter om sin sjukdom med orden: ”Jag har cancer, radikalopererades (det heter så) nov 2013, återfall december 2014. Nu handlar det om livskvalité. Men när gör det inte det”. Hennes inställning var inte den vanliga. Hon frågade sig inte "varför jag?", istället undrade hon "varför inte jag?". Själva cancern hade inte många ord att säga om, desto mer hade hon att säga om den undermåliga vården som hon fick på Radiumhemmet, Karolinska Solna, avd P 13, skrev Aftonbladet, samma dag som hon dog.

Bodils skarpa kritik på resursbristen

Hennes slutsats var skarp om vården som hon ansåg fick mindre och mindre resurser. Personalen gick på knäna och hade hennes moraliska stöd. ”Förutsatt det inte är blodcancer, leukemi, kommer de ansvariga (oansvariga?) undan med sina privata sjukvårdsförsäkringar, men för leukemi finns bara Karolinska. Gamla Karolinska. Men det verkar de inte veta. I så fall hade de legat lågt med kommande nedskärningar på hematologen.”Om någon av de styrande (vanstyrande, blindstyrande?) hade blivit inlagd på gamla Karolinska skulle det rustats upp direkt med typ en miljard”, skrev hon bland annat.

Hennes röst har tystnat men orden lever kvar

Idag saknar vi hennes underfundiga ord om både åldrande och sjukdom. Vi får läsa de böcker som hon lämnade kvar efter sig och uppskatta dem så här postumt. Vi som lever kvar får lära av den äldre generationen både för att få perspektiv men också se vad vi kan göra för att förbättra för de som är äldre och sjuka idag. Vi har tyvärr låg kunskap om hur det är att åldras, om hur vården av äldre ser ut och vi behöver sätta oss in i det, innan det drabbar oss själva eller någon nära anhörig.