Frankrike 2005 och så vidare
Det brinner i förorterna, Frankrike, 2005
Arbetslösa ungdomar bränner bilar på nätterna, köpcenter, daghem, skolor, de vill bli respekterade, men det som händer är att de islamistiska fundamentalisterna drar nytta av situationen och att inrikesministern, Sarkozy, vinner röster.
Det är som vid ghettoupploppen i Watts 1965, en krutdurk exploderar, det gick inte bra i Watts, hur ska det gå nu? Bränderna kommer inte att upphöra förrän Sarkozy avgår, säger ungdomarna och kräver inrikesministerns ursäkt och avgång. Sarkozy kommer inte att avgå. Inte Sarkozy. Fällan slår igen. Sarkozy glider som en såpad ål mellan förorter och TV-studios, Sarkó lovar hårdare tag, lag och ordning, Sarkozy kommer inte att avgå. Det är mycket otäckt att se Nicholas Sarkozy övertyga om det.
Föräldrarna till de två ungdomar vars död är inledningen till det som nu händer vädjar om att gängen ska lugna sig, de religiösa ledarna vädjar, borgmästarna vädjar, det vädjas men så lätt släcks inte bränderna, det är outhärdligt, det händer igen. Fällan smäller igen.
Det är hemma hos dig det brinner Mohammed, Ali, Warren, Youssef, Mounir och Patrice. För det är ju sina egna grannars bilar ungdomarna sätter eld på – inte regeringens, femhundra bilar per natt. Bussarna som sätts i brand är de bussar som deras föräldrar är beroende av och det är deras egna småsyskons daghem och skolor som brinner och inte palatsen där besluten om nedrustning av närpolis och social service beslutas. Den nedrustning som är det verkliga våldet, de som får betala för nedskärningarna är aldrig de som skär ner.
Våldet kommer som alltid uppifrån, våldet kommer från toppen men det våld som syns, som kallas för våld, är det hjälplöst självuppbrännande våld som försiggår utanför centrum, i förorten, i botten på samhällspyramiden, längst ner.
Några systrar till de våldsamma uttalar sig i Le Monde:
»Våra bröder, dom är kameleonter, snälla hemma, men fruktansvärda
ute. Dom kan uppföra sig fint inför föräldrarna. Men när dom är ute är
det inte samma person som hemma.«
»Vi har inte blivit uppfostrade likadant som våra bröder. Föräldrarna
är mycket strängare mot oss flickor. Dom tror inte att pojkarna har gjort
något förrän dom blir arresterade.«
»När en kille är med sitt gäng, då gör han vad som helst, som att kasta
molotovcocktails. Ensam skulle han aldrig göra något sånt.«
»Dom måste hänga med, deras renommé står på spel, deras stolthet.«
»I ett gäng, det behövs bara att någon säger – du törs inte, och den
andra måste göra det. Annars är han död här i våra förorter.«
»Skillnaden på dom som bränner bilar och dom andra, det är en fråga
om hur föräldrarna har uppfostrat dom. Fast mest handlar det om kompisarna.
Det handlar om vilka du är med, det ändrar allting.«
»Dom vill synas. Och det har ju gått bra.
Beviset är ju att ni journalister, ni är där allihop, varenda en.«
Ur Kom och hälsa på mig om tusen år, av Bodil Malmsten
